En kommentar till ett inlägg fick mig att börja fundera på det här med jultidningar, på det här med vilken stor sak det var, hur mysigt och spännande det var att sitta och försöka välja vad man ville ha. Och lyckan när de kom sen! Numera, när jag bor i en stor stad i en anonym trappuppgång med portkod var det länge sen jag såg en jultidningsförsäljare. Men visst finns de fortfarande?
Någon jultidningsförsäljarkarriär att tala om har jag aldrig haft. Jag gjorde något försök och lyckades sälja tillräckligt många för att få ihop till ett sånt där genomskinligt labyrintspel i plast, som det ändå aldrig gick att klara ut. Min bästis däremot, hon sålde som ingen annan. Ett år fick hon ihop till en stereo, en vit med knappar i pastellfärger: rosa, lila, gult och grönt. Och ett annat år fick hon ihop till ett sånt där stort armbandsur som man hade som väggklocka. Runt 1988 var det något av det häftigaste man kunde ha på sitt rum (tillsammans med en spegelvägg, så klart). Hennes mamma var med i S-kvinnorna i den lilla byn där vi bodde och hade kontakter i vart och vartannat hus.
Bättre minnen har jag av själva jultidningarna. Vad spännande det var när det ringde på dörren och något större barn klev in för att visa vad det fanns att välja på! Julen var kanske inte så långt bort i alla fall! För mig var valet både lätt och svårt. Lätt för det fanns bara två saker jag var intresserad av, svårt för vilken av de där två var egentligen bäst? Var det Ponnypåsen fylld av vykort, plancher, brevpapper, kanske något pyssel, eller var det Ponnyboken? En bok räcker ju trots allt lite längre än några brevpapper?
Och än i dag står de här i min bokhylla, Ponnyboken 4 från 1981 och Ponnyboken 5 från 1982. Vilka skatter för en femårig hästtok! Pärmarna är trasiga och flera sidor har lossnat, de är vällästa till max. De övriga årens Ponnyböcker ligger nog hemma hos mamma och pappa, eller så valde jag väl Ponnypåsen de efterföljande åren.
Någon jultidningsförsäljarkarriär att tala om har jag aldrig haft. Jag gjorde något försök och lyckades sälja tillräckligt många för att få ihop till ett sånt där genomskinligt labyrintspel i plast, som det ändå aldrig gick att klara ut. Min bästis däremot, hon sålde som ingen annan. Ett år fick hon ihop till en stereo, en vit med knappar i pastellfärger: rosa, lila, gult och grönt. Och ett annat år fick hon ihop till ett sånt där stort armbandsur som man hade som väggklocka. Runt 1988 var det något av det häftigaste man kunde ha på sitt rum (tillsammans med en spegelvägg, så klart). Hennes mamma var med i S-kvinnorna i den lilla byn där vi bodde och hade kontakter i vart och vartannat hus.
Bättre minnen har jag av själva jultidningarna. Vad spännande det var när det ringde på dörren och något större barn klev in för att visa vad det fanns att välja på! Julen var kanske inte så långt bort i alla fall! För mig var valet både lätt och svårt. Lätt för det fanns bara två saker jag var intresserad av, svårt för vilken av de där två var egentligen bäst? Var det Ponnypåsen fylld av vykort, plancher, brevpapper, kanske något pyssel, eller var det Ponnyboken? En bok räcker ju trots allt lite längre än några brevpapper?
Och än i dag står de här i min bokhylla, Ponnyboken 4 från 1981 och Ponnyboken 5 från 1982. Vilka skatter för en femårig hästtok! Pärmarna är trasiga och flera sidor har lossnat, de är vällästa till max. De övriga årens Ponnyböcker ligger nog hemma hos mamma och pappa, eller så valde jag väl Ponnypåsen de efterföljande åren.
10 kommentarer:
Ja, julens hjältar är också en av mina favoriter :)
Jodå det finns fortfarande jultidningsförsäljare, fast nu köper vi Lilla Fridolf, 91:an och Åsa-Nisse + lite till barnbarnen. Vi plockar fram dom kvällen före julafton innan dess är det tabu. Kommer också ihåg känslan från när man var liten, härligt.
Anette
Julkretsen: ja, den är härlig1
Anette: jag känner nu att jag saknar det där med jultidningar... Hade varit mysigt att sitta där och välja igen...
jag sålde pandasaker detta året det är också väldigt kul.
Visst finns det fortfarande jultidningsförsäljare, jag tycker det verkar som om premierna blivit mycket bättre.
Moa: pandasaker! Det sålde jag också en gång, har världens sötaste pingvin från den tiden.
Helen: ja, de där labyrintspelen var inte så spännande...
Jodå jultidningsförsäljare finns det fortfarande, gott om dessutom. När jag var liten så sålde jag för WWF. Men jag kom aldrig till dom högsta premierna...
sv:
Nej, gillar du inte Filip och Fredrik? :D Jag tycker de är jätteroliga!
Jag tror också det blir Luuk faktiskt. Han är både rolig och seriös. :)
Jenni: nej, jag har lite svårt för dem, faktiskt.
Men jag tror också på Luuk, faktiskt.
Härliga minnen :)
Skicka en kommentar