Nostalgi

Jag kan ha fel, men jag tycker mig ha starka minnen av att Agnetha Fältskog och dottern Linda fick fylla upp stunden med bilden av en klocka på teve innan Arne Weise skulle tända juleljuset och Kalle Anka börja när jag var liten, så där 1981 - 82 någonting. Jag får i alla fall väldiga julaftonsvibbar och en rätt stor dos vemod i kroppen när jag hör deras version av Jag såg mamma kyssa tomten. Barn som sjunger på skiva är annars något jag verkligen har svårt för, men den här kan jag stå ut med bara för nostalgins skull.

Sifferjakt

Minns ni decembermornarna när ni var små? Minns ni vilken grej det var med kalendrar som skulle öppnas? Så noga det var; i vilken ordning de skulle öppnas, vilken som var finast osv. Jag hade mina hängade i snören över min säng, minns jag. Det brukade vara tevens eller radions (har för mig att min bror och jag öppnade en var), en med choklad eller små plastprylar (helt meningslösa) samt en jättetråkig från byns idrottsförening, med ett nummer i luckan som man fick stämma av mot en lista i tidningen för att se om man vunnit. De var fina på utsidan men såå tråkiga inuti. Min favoritkalender var dock den från ICA. Alltid färgglad, alltid massor av detaljer på framsidan, alltid med fina bilder och små verser bakom luckorna. Så enkelt, och så bra. Minns ni ICAnder och MonICA? Jag tror de syntes på kalendrarna då och då.

Häromdagen fick vi med oss årets ICA-kalender hem. Den kommer att stå i köket, som vanligt, och maken och jag kommer att, i rättvisans namn, öppna varannan lucka var. Julstämning i form av lucköppning - check!

Den dära röda chokladasken

Även jag måste kommentera kampanjen där vi uppmanas rädda vår favoritpralin i Aladdinasken. Sådant kan man ju bara inte motstå! Det är intressant det här med att Aladdin är svenskarnas julchoklad nummer ett. Och fint. Tänk att så många, oavsett hur vi eller om vi firar julen, har Aladdin som gemensam referensram. Även hemma hos mig är Aladdin så klart ett givet inslag i julfirandet - och nej, man får inte börja på nedre lagret innan det övre är slut.

Min röst gick till fina Likörtryffeln, vilken enligt kampanjen är askens mest sofistikerade pralin. Jag kunde lika gärna röstat på Gräddnougaten, men jag har en känsla av att den inte precis hänger löst i den här utröstningsmatchen. Den är en klassiker som de flesta gillar.

Hur som helst så fick det här mig att fundera en smula, nostalgiskt som vanligt, över Aladdinasken i mitt julliv. Jag tycker mig ha minnen av att asken ett tag fanns i en "enplansmodell", en stor platt låda. Kan det stämma, tro?

Jag vet i alla fall att Gräddnougaten var min stora favorit när jag var liten, tills jag i en skolpjäs strax före jul spelade Pippi Långstrump och fick doppa ansiktet i en gräddtårta. Den julen blev det ingen Gräddnougat för min del, och det tog tid innan jag åt grädde igen överhuvudtaget. TUR att det gått över nu!

Sen sörjer jag lite att Noisetten, den lilla nougatsnurren, försvann häromåret. Den var nästan bättre än Likörtryffel, till och med.

Härligt är det i alla fall att det snart är dags att inhandla årets Aladdin! Den sprider trots allt julkänsla, den där röda asken. Men en sak är säkert: så fin som asken var 1958 blir den nog aldrig igen. (Tryck på historik i högra hörnet på Aladdinsidan och välj -58, jag förstår inte om eller hur man kan länka till sidan.) Har ni någonsin sett en så fin pralinask förut? Jag har det inte. Nu vill jag åka tidsmaskin till 1958 och hämta ett gäng sådana. Marabou: mer sånt! Ni skulle bara veta hur många som skulle bli alldeles till sig av lycka!

Ett erkännande

Nu ska jag erkänna en sak.

Jag är 32 år.

Och jag är fortfarande rädd för tomten.

Inte den där hohoho-tomten med kritvitt skägg och stor mage, inte den tomten som finns i vart och vartannat köpcenter. Utan för den riktiga tomten. Jenny Nyström-tomten, Viktor Rydberg-tomten, han som smyger runt knutarna och håller koll på än det ena, än det andra. Tomten som jag bara vet finns därute.

Här hemma, på fjärde våningen mitt i stan, är det ju inget att tänka på, men hemma hos mor och far och på andra ställen mer ute på landet kan det riktigt rysa i mig i juletid. För då smyger han där. Hur ska man veta om han står utanför fönstret och kikar in? Hur ska man veta att det inte är han när det knackar i väggen eller på dörren?

När jag var liten och tomten kom på julafton blev jag alltid otroligt blyg och jag har nog aldrig, inte ens sista året vi hade tomte när jag var femton, vågat vara den som öppnat dörren när han knackat på . Jag vet inte vad det är, men det känns, trots att jag bara har positiva tomteminnen, så spännande och mysrysligt!

Jag gillar ändå lite att jag fortfarande är rädd för tomten. Känslan av att han smyger runt huset är en del av min julstämning.

Mysstämning och julsug

Mörkt och ruggigt har det varit idag, som gjort för att spendera en dag i böckernas värld! Jag läser ofta och gärna, och tycker det är fantastiskt att man målar upp en hel värld inom sig, en värld som är bara ens egen. Nya böcker är underbart, men det finns också bokvärldar jag besöker om och om igen och som känns så hemtama som om de vore mina egna rum och gator som beskrevs. Min absoluta favoritbokvärld är den som Lotta Månsson lever i. Lotta är, för den som inte känner henne, en tjej skapad av Merri Vik. Den första boken kom ut 1958, och i den är Lotta i tolvårsåldern. I över fyrtio böcker kunde man sedan följa hennes äventyr. Naturligtvis förekommer det en hel del jul i de här böckerna, och det är, så här när höstmörkret faller på, dem jag återvänder till gång på gång. Mina favoritjulskildringar är de här:

I Vilken vals, Lotta! ställs det till med bal i Lottas hemstad. Den driftige Mick, klasskamrat till Lotta, drar igång det hela för att rädda ett fint gammalt hus. Balen äger rum på nyårsdagen och den och planeringen inför det hela genomsyrar hela boken. Lotta får i uppdrag att vara pepparkaksgumma och har på sig en brun klänning som förvisso är söt, men som gör att hennes mod sjunker när alla andra flickor strömmar in, söta som sjutton. Värst blir det när ärkerivalen Viveka glider in, skön som en dröm, och mitt framför näsan på Lotta drar med sig Paul ut i en vals.

En av min andra "julfavoriter" hos Lotta är Rena mörkret, Lotta! Här trasslar det till sig för henne redan till Lucia, när det på Luciamorgonen står klart att Lottas syster Malin, som blivit vald till skolans Lucia är sjuk. Och inte nog med det, reserven är också sjuk. Alltså: Lotta får rycka in. Det går väl okej, förutom att hon skrider fram "mörklagd", hon har glömt att tända Luciakronan. Här finns också en historia om ett julkort som Lotta på skoj ska skicka till sin bästis Giggi, men som i stället råkar hamna hos ovan nämnda Paul. Och så avslutat det hela med en nyårsfest som jag skulle ge hur mycket som helst för att få besöka i verkligheten.

Ja, onekligen fylls jag av julkänsla av de här och andra Lottaböcker. Jag skulle nog kunna säga att under hela året är de min främsta tillflykt när julsuget ger sig till känna.

Julminnen från förr

Under förra året gick min fina farmor tyvärr bort, och sedan dess har ett antal kartonger trängts i förrådet hemma hos mina föräldrar. En dag i somras, en regnig dag kan tilläggas, tog min pappa och jag tag i saken och gick igenom de där lådorna. Där fanns inget av värde, det hade ju tagits hand om tidigare, men en fin liten vas hittade jag, och så de här: en hög jul-, nyårs- och påskkort. De är ca fem gånger tio centimeter och skickade på fyrtiotalet. Fantastiskt fina! Dessutom gillar jag saker som har en historia att berätta, oavsett om det bara är att Malte vill önska Märta en god jul.

Bilden på det här med små tomtebarn blev inte så bra, men färgerna, typsnittet och motivet är helt oemotståndligt!

Och här är ett fint nyårskort, där en glad och vänlig måne önskar staden ett gott nytt år.

Kanske kommer jag att scanna de här och låta motiven få nytt liv som julkort i år. På något sätt är de för fina för att bara ligga i en låda. Hur som helst så är jag väldigt glad att jag kunde ta tillvara på de här den där dagen i somras.

Luciadagen!

Å, Luciadagen! En av mina favoritdagar på året. Antagligen för att Luciadagen på min låg- och mellanstadieskola alltid var så fantastiskt speciella och härliga.

Den allra första jag upplevde där, 1984 måste det ha varit, är av någon anledning evigt inpräntad i mitt minne; när jag tänker efter var det nog ett av de första Luciatåg jag upplevde, där jag själv inte var delaktig. Jag minns det som igår: Gympasalen var nedsläkt och stolar hade tagits fram för att alla elever på den i och för sig lilla skolan skulle få plats, och så skred Luciatåget in. Lucian hette Rigmor och hade långt mörkbrunt hår. I mina ögon var hon stor och vuxen, men jag inser ju nu att hon gick i sexan och antagligen var en helt vanlig tolvårig. Raden av sånger som sjöngs var de samma från år till år, alltid under byns kantor och körledares överseende: Luciasången, Så mörk är natten i midvintertid, Ett barn är fött, Gloria, vanliga Det strålar en stjärna och en annan Det strålar en stjärna, Nu tändas tusen juleljus så klart och så några som jag inte minns. Jag vet att jag när jag själv blev stor nog att vara med i Luciatåget sparade det där pappret men jag har inte hittat det sen dess. Några år senare fick jag själv äran att vara Lucia i skolan och i den lilla byns kyrka, och det minnet är starkt, men inte lika starkt som den där första Lucian. Resten av dagen förflöt alltid med julpyssel i klassrummen. Härliga minnen.

Har också ett härligt Luciaminne av hur jag och min bror var sjuka men på tillfriskning på Luciadagen, så att vi hade ork att bygga en koja och ägna oss åt favoritsysselsättningen att göra egna radioprogram på kassettband.

Idag har jag sett Lucia på teve (tyckte dessvärre inte att det var så bra i år), köpt julklappar i butik och på nätet, slagit in en julklapp och snart ska vi åka till goda vänner som ska bjuda på glögg och lite god mat. Att vi dessutom fått vår fina nya adventsljusstake (som på bilden ovan) på plats gör inte dagen sämre. Ytterligare en härlig Luciadag med andra ord!

Hoppas alla får en riktigt mysig kväll och en skön tredje advent. Jag ska verkligen försöka blogga mer i veckan som kommer - jag blir löjligt glad av att se hur besöksräknaren tickar på trots att jag är dålig på att skriva!

Om labyrintspel och ponnypåsar - jultidningsnostalgi

En kommentar till ett inlägg fick mig att börja fundera på det här med jultidningar, på det här med vilken stor sak det var, hur mysigt och spännande det var att sitta och försöka välja vad man ville ha. Och lyckan när de kom sen! Numera, när jag bor i en stor stad i en anonym trappuppgång med portkod var det länge sen jag såg en jultidningsförsäljare. Men visst finns de fortfarande?

Någon jultidningsförsäljarkarriär att tala om har jag aldrig haft. Jag gjorde något försök och lyckades sälja tillräckligt många för att få ihop till ett sånt där genomskinligt labyrintspel i plast, som det ändå aldrig gick att klara ut. Min bästis däremot, hon sålde som ingen annan. Ett år fick hon ihop till en stereo, en vit med knappar i pastellfärger: rosa, lila, gult och grönt. Och ett annat år fick hon ihop till ett sånt där stort armbandsur som man hade som väggklocka. Runt 1988 var det något av det häftigaste man kunde ha på sitt rum (tillsammans med en spegelvägg, så klart). Hennes mamma var med i S-kvinnorna i den lilla byn där vi bodde och hade kontakter i vart och vartannat hus.

Bättre minnen har jag av själva jultidningarna. Vad spännande det var när det ringde på dörren och något större barn klev in för att visa vad det fanns att välja på! Julen var kanske inte så långt bort i alla fall! För mig var valet både lätt och svårt. Lätt för det fanns bara två saker jag var intresserad av, svårt för vilken av de där två var egentligen bäst? Var det Ponnypåsen fylld av vykort, plancher, brevpapper, kanske något pyssel, eller var det Ponnyboken? En bok räcker ju trots allt lite längre än några brevpapper?

Och än i dag står de här i min bokhylla, Ponnyboken 4 från 1981 och Ponnyboken 5 från 1982. Vilka skatter för en femårig hästtok! Pärmarna är trasiga och flera sidor har lossnat, de är vällästa till max. De övriga årens Ponnyböcker ligger nog hemma hos mamma och pappa, eller så valde jag väl Ponnypåsen de efterföljande åren.