Nu ska jag erkänna en sak.
Jag är 32 år.
Och jag är fortfarande rädd för tomten.
Inte den där hohoho-tomten med kritvitt skägg och stor mage, inte den tomten som finns i vart och vartannat köpcenter. Utan för den riktiga tomten. Jenny Nyström-tomten, Viktor Rydberg-tomten, han som smyger runt knutarna och håller koll på än det ena, än det andra. Tomten som jag bara vet finns därute.
Här hemma, på fjärde våningen mitt i stan, är det ju inget att tänka på, men hemma hos mor och far och på andra ställen mer ute på landet kan det riktigt rysa i mig i juletid. För då smyger han där. Hur ska man veta om han står utanför fönstret och kikar in? Hur ska man veta att det inte är han när det knackar i väggen eller på dörren?
När jag var liten och tomten kom på julafton blev jag alltid otroligt blyg och jag har nog aldrig, inte ens sista året vi hade tomte när jag var femton, vågat vara den som öppnat dörren när han knackat på . Jag vet inte vad det är, men det känns, trots att jag bara har positiva tomteminnen, så spännande och mysrysligt!
Jag gillar ändå lite att jag fortfarande är rädd för tomten. Känslan av att han smyger runt huset är en del av min julstämning.
7 kommentarer:
knack, knack...
/tomten
förlåt. det var jag.
Åhå, det anade jag nog. Vänta du bara, snart kommer trädgårdstomten och lurar hemma hos dig!
Tomtar är snälla :)
Jag vet det egentligen
Lite läskiga bara...
Jag tror det är för att man vet att tomten som kommer inte är den riktiga, men man kanske ändå inte vet vem det är liksom...spooky!
Jag är inte rädd för tomtarna, men det är lika bra att vara snäll mot dem ändå så de inte hitta rpå satyg.
Precis.
Skicka en kommentar